Vi har en statsminister som idag, under loppet av mindre än 12 timmar har hunnit ha fler hållningar om den för språkkunskaperna i landet viktiga studentsvenskan.
Det är bekymmersamt av flera orsaker.
För det första låter det obehagligt bekant att landets högsta ledning har olika åsikter för olika målgrupper.
För det andra så är studentsvenskan förstås viktig, både för att trygga att det finns svenskkunnig arbetskraft och som en symbolfråga för ett tvåspråkigt land, men i dagens fall var den också en sorts avledande rörelse.
Regeringen vill gärna avleda uppmärksamheten från det faktum att svenskans ställning, såsom den manifesterar sig för oss som behöver service på det andra inhemska, försämras genom både jourreformen och tingsrättsreformen. Det gör man till exempel genom att, som statsministern gör i Tankesmedjan Agendas pamflett, påstå saker som inte håller streck som att en utvärdering av språkkonsekvensbedömningar som gjorts vid statsrådets kansli skulle ge vid handen att lagstiftandet vad gäller språkliga konsekvenser skulle vara på en hög nivå. Det visar sig att man på justitieministeriet inte kan verifiera detta statsministerns uttalande, ej heller vet varifrån han tagit uppgiften.
För det tredje så demonstrerar exemplet med sådan knivskarp tydlighet hur svårt det är för den som tillhör majoriteten att förstå en minoritets legitima behov. Den som inte själv vet hur det är att inte blir förstådd, vara orolig för att missa något viktigt eller feltolka nyanser i ett språk som man nog kan, men som inte är ens eget - hur det känns och vad det kan leda till vet man bara om man känt av det själv.
Och det vore skönt, gott och rättvist om landets ledning hade större insikter om detta och bemödade sig om att alla vi finländare fick känna oss lika och väl behandlade och förstådda.
I förlängningen gäller samma sak för staden och kommunerna. Ökad förståelse för specifika behov och en jämlik behandling ska gälla också i huvustaden.
